Kliver ur bilen på parkeringen vid jobbet, det är en
otroligt vacker augustimorgon, och fåglarna har börjat bege sig söderut. Liksom
jag snart kommer att göra. Eller tja, inte så långt söderut, snarare mer åt
sydväst. Om fjorton dagar kommer jag borda planet till London; en enkelbiljett
som ska ta mig ut på mitt livs första äventyr. Jag ska till Wanstead i London
som au pair.
I ett par sekunder inser jag var jag, om några veckor,
kommer att befinna mig och är tvungen att slå bort känslorna. Det är för stort,
och läskigt, för att ta in. Så många känslor fajtas inom mig. Oro, hopp och
rädsla men mest en förväntan… tror jag.
Dock är nervositeten ett faktum. Ja, jag är så nervös så att
det hissnar i magen när jag tänker på vad jag är på väg att ge mig ut i, men
det är okej. Det är okej att vara nervös, orolig och rädd inför något nytt,
bara jag vet med mig om att min vilja inför detta äventyr är större än de andra
komponenterna.
Jag ska ta möjligheten att lära mig nya saker, utforska mig
själv i ett annorlunda sammanhang och växa som person. Livet är inte enkelt men
det är denna sorts utmaningar som får människor att bli starkare inför kommande
hinder. Det är i alla fall vad jag har hört.