Har lämnat London och livet som Au pair

Tänker bara meddela att denna bloggen är nu stängd!
Har lämnat London, och livet som Au pair av anledningar som jag inte finner passar att lägga upp offentligt.

Att möta nya människor

I onsdags så hade jag bestämt, via Facebook, med två andra tjejer - även de au pairer en bit härifrån - att mötas upp i shoppingcentret för en fika. Den ena från Danmark och den andra från Tyskland.  Vi började fråga och utbyta erfarenhet om hur det är att vara au pair. Efter en stund, när teet och kaffet var uppdrucket så gick vi en sväng till en butik och därefter tog vi en lunch på nästintill stående fot. Det var några väldigt trevliga timmar och jag vet inte, men tror jag kommer träffa dem igen.

Jag var ganska trött efteråt, att träffa nya människor är sällan så enkelt och det tar energi - i alla fall i mitt fall. Så jag åkte hem och la mig en stund på sängen och titta på film. Vacklade i beslutet om jag skulle åka in till Svenska kyrkan eller inte. De har "Ung i London" aktiviteter på onsdagskvällarna.

Efter ganska mycket dividerande fram och tillbaka, och jag var väldigt nära på att inte åka för att jag var trött, men jag kom iväg. Och tack för det.

Jag var lite bekymrad och osäker på hur det skulle vara, om jag skulle vara tvungen att leta upp någon att prata med men allt föll sig så naturligt. Jag anlände samtidigt som en annan tjej och det föll sig så att vi började prata, sedan kom det en annan tjej och slog sig ner och där satt vi - tre tjejer - och samtala under kvällen. Mycket, mycket trevligt. Hoppas på att träffa dem igen nästa vecka.

När jag kom hem klappa jag mig lite på axeln för jag må säga att jag hade utfört en hel del saker under dagen som jag vanligtvis inte gör. Tummen upp för det!

Dag i London med kända ansikten

Igår mötte jag upp min morbrors frus syster, som tillfälligt befann sig i London med familj och vänner. Och jag må säga att jag hade en mycket trevlig dag.

Efter lite letande så möttes vi utanför Selfridges på Oxford Street, ett av Europas största shoppingstråk. De var på väg att leta upp någonstans för att få sig lite mat. Efter lite dividerande vid Marbel Arch så gick vi till en närliggande Italiensk restaurang, där även jag blev bjuden på lunch.

Därefter promenerade vi in i Hyde Park, där de ville se Speakers Corner men ärligt talat var det inte mycket att se. Jag föreslog då att vi skulle ta oss igenom parken och in i Kensington Garden istället och titta på Diana Memorial och sedan Albert Memorial och Royal Albert Hall. Mitt förlag blev mycket uppskattat. :)
   Med vindbitna kinder begav vi oss ner mot Science Museum för att få lite fika och komma in i värmen.

Jag tyckte ju att tjejerna inte skulle åka ifrån London utan att varit inne på Primark, som har kläder billigare än H&M. På Primark kan man fynda, så vi begav oss tillbaka till Oxford Street efter några små stopp på vägen. Strax innan klockan 20, så lämnade jag dem på där på Primark för att bege mig hem. Det hade blivit en lång men mycket trevlig dag i sällskap av kända ansikten.

Diana Memorial

Hyde Park (vid Diana Memorial)

Hyde Park (vid Diana Memorial)

Piccadilly Circus

Höstoväder

Hösten är nu officiellt i London. Har spenderat ett par timmar i Valentine's Park idag med Finley. Satt där på en bänk i lekparken och frös en aning men han var i alla fall nöjd.

Igår så vaknade jag av vinden som ven utanför mitt fönster. Några minuter senare hör jag Finley och Clare, ett träd hade precis blåst ner i parken som ligger mittemot huset. Jag tog mig ur sängen för att även jag ställa mig i fönstret att titta.

Vi såg människor gå ut i blåste för att beskåda de nedfallna träden. Och stackars de hundarna som hade släpats ut mot deras vilja. Men alla dessa fascinerade människor får man väl ha översikt med, de har ju inte haft en orkan här sedan 1987. Jag var dock inte alls lika fascinerad. Jag väntade mig att det skulle vara värre. Men jag gissar väl att när man har befunnit sig i en storm som orkanen Gudrun, som drog över Sverige i början av 2005. Då man satt strömlös i över 48h mitt ute i skogen utan vatten och kunde höra träden falla.

   I alla fall, under förmiddagen spenderade jag mestadels av tiden framför datorn medan vinden så sakteligen avtog. Eftersom Finley har lov denna veckan så har jag hand om honom lite mer. Vid klockan tolv begav sig Clare till jobbet och jag och Finley var ensamma.

Jag hade förberett en skattjakt åt honom. Där skatten var en film och delmålet var att poppa popcorn. Innan delmålet tog vi en paus och gick ut i parken. Jag tyckte det var lika bra eftersom vi skulle sitta inne sen en stund. Han tyckte skattjakten var rolig och tyckte jag skulle se till att göra det fler gånger.

  Jag funderar faktiskt att göra en på torsdag med Halloween-tema, får se hur jag ska gå till väga.

Jag måste tillägga att jag fick en väldigt förvånande men trevlig komplimang av Finleys pappa häromdagen. Jag är tydligen den enda som har den magiska "touchen" med att få Finley att lyssna och uppföra sig. Dels kanske jag har lite överseende för han får väldigt sällan konkreta konsekvenser när han gör fel. Men jag tror bara genom att jag är en lugn och trygg person plus att jag är saklig och har tålamod med honom gör mycket. 

Stormen är på väg...

Det blåser och regnar en del här idag och imorgon förutspår dem att en orkan kommer dra in över södra delen av England med en vindhastighet på 35 m/s. TREVLIGT!! -.-
Den kommer sedan dra vidare mot Sverige men tills dess har den minskat i intensitet.
Men äh, vad fasen.. Tror inte det kan bli mycket värre än Orkanen Gudrun!, då man satt i ett hus i skogen, utan el och vatten, och hörde träden knäckas ute i vintermörkret.

Regnrusk och soffmys

Sitter här en regnig oktoberdag i nordöstra London och är lite halvkrasslig. Hade lite feber i lördags vilket ledde till att jag spenderade dagen med att ligga i soffan och titta på avsnitt av Poirot och Miss Marple. Ena halsmandeln är svullen vilket inte är allt för trevligt, tacksamt nog så är svullnaden på väg ner nu.

Denna krasslighet har lite dålig tajming tycker jag, eftersom jag är ledig denna veckan. Men vad ska man göra, jag har det ganska trevligt ändå tycker jag. Alla som känner mig vet ju hur bra jag trivs i mitt eget sällskap och att jag inte har några problem att fördriva tiden. (Kanske inte den mest positiva aspekten för mig.)

Denna onsdagen har jag huset för mig själv mestadels av dagen då familjen är på utflykt så jag sitter i köket med min dator och svarar på lite mejl. Försöker även hitta nya London-vänner via Facebook. Håller tummarna för att det!

Annars idag blir det mys för min del. Lycklig hämta jag ut ett paket här om dagen, skickat från mamma, innehållandes ett kilo lösgodis. Så om en stund ligger jag i soffan, tittar på ett mordmysterium och njuter av lite "svenskt" godis. Mums!

Londonbor i trafiken

För någon vecka sedan såg jag en rubrik på Aftonbladet, skriven av Jeremy Clarkson (från Top Gear), som påstod att Britterna är de bästa bilförarna i världen. Ha! Det är ett skämt!

Under mina tidigare visiter till Storbritannien så har jag inte reflekterat över hur trafiken fungerar, kanske därför att man inte befinner sig i den på samma sätt. Jag lever ju här för tillfället och då lägger man märke till saker som man som turist inte skulle göra. Så som trafiken!

 Jag kan ju nämna det att de är fruktansvärt oorganiserade.  Jag skulle nog tro att den är bättre på landsbygden, men här i London är det katastrof. Någon som hört talas om vänsterregeln?! Nähä, tydligen inte.

Parkering är tillåtet överallt där inget annat nämns och där det inte finns en heldragen gul linje. Så att parkera på en vanlig väg är okej, och när de ska vända för att komma ut så tar stannar de trafiken. Detta med parkera längs väggrenen har sina konsekvenser för den övriga trafiken som du kanske förstår. Det finns vid dessa vägar inte mycket rum för mötande trafik, till den gränsen att någon kan vara tvungen att köra upp på trottoarkanten för att passera. Att ha en buckla eller två på bilen hör nog till vanligheterna.

I Sverige, vid rödljus, har vi ju olika körfält för om du ska fortsätta rakt, köra höger eller vänster. Nå, jag har sett ett enstaka platser här där de har det på det viset men annars så är det ett virrvarr med bilar. Bilar som står mitt i vägen för att köra höger men måste släppa fram de som ska köra rakt innan de korsar vägen. Det stoppar även upp de som kommer bakifrån och ska fortsätta rakt, de kanske blir ståendes där och får vänta tills nästa gång det blir grönt ljus. Irriterande!

   Jag kan väl bara lugnt konstatera att vara född och uppvuxen i Sverige gör att jag nu anser att jag är behagligt bortskämd med det mesta här i livet. För det enda jag kan komma på att britterna är bättre på än vad vi är så är det drama serier.

Kensington Garden

Inte visste jag att en oktoberdag kunde bjuda på sådant behagligt väder. Igår lyste solen från en klarblå himmel och om jag inte vetat bättre så skulle jag kunnat tagit det för en fin Septemberdag. Medan Sverige har börjat få sina frostnätter så ligger medeltemperaturen här på 16 grader, skulle jag gissa på.

   En söndag som den skulle inte gå förlorad, så jag tog på mig jeans, t-shirt och en cardigan och begav mig mot city. Steg av tunnelbanan vid Lancaster Gate och promenerade in i Kensington Garden. Parken var full av människor - turister, motionärer, barnfamiljer och hundrastare. Alla ihärdiga med att sluka de sista sköna dagarna innan kylan kommer svepandes in över landet.

Sakta strosade jag under trädens kronor. Jag hade ett litet mål; jag gick i riktning mot Albert Memorial. Det tog inte lika lång tid att krossa parken som jag hade trott, för snart tornades den enorma statyn upp bakom träden - solstrålarna fick förgyllningen att glittra.

Jag såg en ledig parkbänk och styrde mina steg ditåt. Minnen från min första vistelse i London kom till mig. Där stod en av borden där vi hade slagit oss ned och vilat ett slag. Ett leende spred sig över mina läppar. Jag kan inte fatta att jag är här!

Medan jag satt där, med utsikt över det enorma monumentet och Royal Albert Hall's runda form, kom en liten hund in i min vy. En sådan söt liten hund. Den följde matte så lydigt och när hon kastade iväg en gummiring så rusade den lilla vovven efter, hittade ringen men sedan började söka efter den. Det var länge sedan jag sett ett sådant gulligt beteende från en hund. När den hade "hittat" gummiringen så ruskade huden den och sedan sprang tillbaka till matte. Därefter började proceduren om. Jag satt och iakttog detta en bra stund och bara njöt av intrycken.

Reste på mig och gick ett varv runt statyn med min kamera och fota samma objekt som för sex och ett halvt år sedan. Därefter köpte jag lite glass i närmaste kiosk - en liten besvikelse, ingen direkt krämighet där inte men det gjorde inte så mycket. Tänk vad lite det krävs här i livet för att få en att känna sig lycklig.

Begav mig sakteligen tillbaka mot andra sidan av parken och tunnelbanestationen. Jag betraktade de människor jag passerade, observerade sättet de socialiserade med varandra och kunde inte hjälpa att tjuvlyssna en aning. Jag gillar att studera människor, inte lika intresserad av att umgås med dem.

Måste säga att jag hade en riktigt bra dag. Blev en aning trött efter men ett lätt pris att betala.

(För mer bilder, klicka på "Bilder"i menyraden)

National Gallery och National Portrait Gallery

Min lediga dag spenderade jag med att äta en rejäl frukost framför ett par avsnitt av Sherlock Holms. Därefter gjorde jag mig i ordning och strax efter klockan 12 gick jag ut genom dörren och mot tunnelbanestationen.

Anlände en stund senare vid Tottenham Court Road och hungrig som jag var travade jag tvärs över gatan till det första matstället jag såg - Burger King.

Promenerade sedan längs med Londons gator som tog mig mot Trafalgar Square. Dagens utflykt gick till National Gallery och National Portrait Gallery.

Jag strövade runt bland kända ansikten och trevliga oljemålningar utförda med fantastiska penseldrag i sällskap av an mängd andra människor. Mitt mål med att besöka National Gallery var att återse den stora tavlan med hästen. Efter att ha gått igenom de stora imponerande rummen med konstverk målade av bland annat Vincent Van Gogh så fann jag den. Hängande där lika imponerande som jag mindes den från 2007. Den gången då jag fick den som plansch när jag fyllde år.

En väldigt härlig dag, spenderat i mitt eget sällskap. Helt okej tycker jag, jag befinner mig ju ändå i Europas största stad.

Min London-lista!

Anledningen varför jag är så himla dålig på att uppdatera här är för att jag inte gör så mycket under dagarna. Inte än så länge i alla fall. Håller på att skriva mig en lång lista på allt jag vill se i London och så här ser den ut än så länge:

Museum

·        Churchill War Rooms

·        National Gallery

·        History Museum

·        Science Museum

·        British Museum

·        Madame Tussaud

Landsmärken

·        Big Ben

·        Westminister Abbey

·        London Eye

·        Tower of London

·        London Bridge

Parker

·        St. James Park

·        Hyde Park

·        Kensington Garden

Områden

·        SoHo

·        Covent Garden

Britterna och dess ickeexisterande isolering

Vem missade att lära britterna det där med isolering? Klimatet är inte så mycket annorlunda här jämfört med Skandinavien, men vi kan minsann göra energisnåla byggnader. Jag kan med viss mån acceptera att de äldre byggnaderna inte är något vidare bra isolerade, för våra tidigare byggnader har också vissa fel. Men de nya byggnaderna här är också dåligt isolerade. Låter jag upprörd?! Ja, det kanske jag är en aning också. Jag kan ju påstå att jag kommer uppleva en kall vinter, och det mestadels inomhus. Mitt sovrumsfönster är englasfönster och kallraset som kommer därifrån är något som jag aldrig tidigare upplevt, i alla fall när det blåser. När det blåser ute så blåser det nästan rakt igenom detta Viktorianska huset anno 1900.

Jag fick bege mig till Westfield, som har över 100 butiker under samma tak, för ett par veckor sedan för att införskaffa pyjamas. Jag behöver pyjamas för att klara av att hålla mig varm(!), och då menar jag långärmat. Dessutom så har Clare köpt mig en elektrisk filt. Vad är det kanske du undrar. Jag kan tala om att du placerar den i sängen, under lakanet, och innan du går till sängs så slår du på den för att sedan återvända till en väl uppvärmd bädd. Låter mysigt kanske, och ja det är väldigt mysigt, men det är ganska ledsamt att de behövs. Clare ska även kolla på en huvudgavel åt sängen då huvudändan står mot ytterväggen, men det längre fram när det börjar bli ännu kallare.

Så alltså! Jag lägger mig i en färdiguppvärmd säng på kvällen med, än så länge, min långärmade tröja på och om jag har tur fryser jag inte allt för mycket under nattens gång. Detta gör att jag uppskattar Sverige och dess byggnader med bra isolering. Tänk på vad bra du har det. 

En liten uppdatering

Den senaste veckan har varit lite sisådär, inget som förhoppningsvis påverkar mig allt för mycket. Det gäller föräldrarna - inte den bästa stämningen mellan dem just nu, dock är det inget som Finley ännu vet om. Jag vet inte om det är så att de kommer flytta isär eller vad som kommer ske, jag tar en dag och en sak i taget.

Annars så mår jag bra, och har kommit någorlunda in i vardagsrutinerna. Har inte tagit mig in till city ännu men det tänkte jag ändra på; får passa på när det fortfarande är lite värme i luften och inte regnar.

Glöm inte att ta en titt på "Bilder", där jag försöker lägga upp en bild om dagen.

Mitt arbetsschema

Måndag

Går upp strax innan klockan 7 och väcker Finley. Ser till att hans uniform ser okej ut och att han får frukost i magen innan skolan. Ut genom dörren innan kl.8 för att promenera de 20-25 minuterna till skolan. Eller tja, jag promenerar och Finley tar antingen sin lilla "scooter" eller cykeln. Skolan börjar kl.8.30.

Sedan promenerar jag tillbaka hem där jag ser till att hans säng är bäddad och att pyjamasen ligger på rätt ställe. Därefter tar jag och plockar ur och i diskmaskinen.

Efter det har jag ledig tid, vilket jag hittills har spenderat att sitta framför datorn eller tittat på teven.

Kl.15.30 måste jag vara vid skolan och hämta upp Finley så jag beger mig härifrån strax innan kl.15 med mellanmål nerpackat i väskan åt honom.

Väl hemma igen så börjar vi med läxan, följt av hans dagliga läsning. Clare, hans mamma har då med stor sannolikhet kommit hem igen och jag är klar för dagen.

Tisdag

Ledig på morgonen då Clare inte börjar jobba förrän vid kl.13, så jag får göra vad bäst jag vill bara jag ser till att komma iväg så att jag hämtar upp Finley när han slutar.

Gör läxan, han byter om och därefter är det middag. Sedan, beroende på väder, så tar jag med honom till parken som ligger mittemot huset. När Matt, hans pappa, kommer hem mellan kl.18-19 så tar han över och jag är återigen ledig.

Onsdag

Clare jobbar inte onsdagar så jag är ledig.

Torsdag

Ser ut som måndagarna

Fredag

Ser ut som tisdagarna

Lördag och Söndag

Ledig! Båda föräldrarna jobbar inte helger.

(Vissa ändringar finns det ju till detta då det finns kvällar båda föräldrarna jobbar sent så har jag Finley såpass att jag nattar honom. Och sedan om det är så att de ska iväg på kalas eller något liknande på helgen så sitter jag barnvakt. När han har lov från skolan så har jag ju honom "fulla" dagar.)

Då var jag i London då!

I söndagskväll fick jag en kraftig ångestattack, inom loppet av fem minuter hade jag nått toppen. Vandrade runt i köket, fram och tillbaka i hopp om att det jobbiga skulle försvinna. Sa till mamma; jag vill inte, jag vill inte. Men det är någonting större än rädslan, någonting jag vill göra. Nästan rentav ett måste för mig. Så efter två dygn och efter ett antal ångestdämpande mediciner så var jag framme i London. Även fast det enbart är fyra dagar sedan så känns det som om det snarare är två veckor sedan. Inte för att det har hänt så enormt mycket, det kan jag inte påstå men det är någonting som får detta att kännas en aning naturligt. De senaste två nätterna har jag kommit till ro på utan ångestdämpande, vilket jag finner relativt sensationellt på tanke på situationen.

Jag kan nämna att jag kommit till helt rätt familj, de är enormt lättsamma, trevliga och omtänksamma. Under alla de månaderna jag spenderade med att försöka hitta en familj i London (vilket jag kan nämna inte är det lättaste då det är eftertraktat) och i stort sett enbart få avslag på avslag förberedde nog bara mig på det här. Att sedan få kontakt med en familj där jag får en bra känsla tidigt och att de sedan tillfrågar just mig. Jag kunde haft det så mycket värre kan jag lova.

   Pojken på sju år, som jag passar, är familjens enda barn och han verkar verkligen tycka om mig. Han är extremt gosig av sig och delar ut spontana kramar, kan dock bli en aning klängig. Men detta är nytt för honom med, och spännande gissar jag. Häromkvällen när jag läste godnattsaga för honom fick jag kramar, små kindpussar och ett "I love you". Tja, bra start eller vad säger du?!

Är en aning nervös att jag ska glömma saker och ting nu inom de kommande veckorna innan jag fått in rutin på allt, men herregud(!) det skulle väl inte vara så konstigt, så länge jag försöker så ska det nog gå bra.

Jag vet att du som läser min blogg är nyfiken på allt jag kommer uppleva medan jag är här och att följa min utveckling. Jag kan meddela att jag är exakt lika nyfiken, om inte ens ännu mer intresserad, av hur det kommer gå för mig under de kommande månaderna här i Europas metropol, London.

Nervositet är normalt

Kliver ur bilen på parkeringen vid jobbet, det är en otroligt vacker augustimorgon, och fåglarna har börjat bege sig söderut. Liksom jag snart kommer att göra. Eller tja, inte så långt söderut, snarare mer åt sydväst. Om fjorton dagar kommer jag borda planet till London; en enkelbiljett som ska ta mig ut på mitt livs första äventyr. Jag ska till Wanstead i London som au pair.

I ett par sekunder inser jag var jag, om några veckor, kommer att befinna mig och är tvungen att slå bort känslorna. Det är för stort, och läskigt, för att ta in. Så många känslor fajtas inom mig. Oro, hopp och rädsla men mest en förväntan… tror jag.

Dock är nervositeten ett faktum. Ja, jag är så nervös så att det hissnar i magen när jag tänker på vad jag är på väg att ge mig ut i, men det är okej. Det är okej att vara nervös, orolig och rädd inför något nytt, bara jag vet med mig om att min vilja inför detta äventyr är större än de andra komponenterna.

Jag ska ta möjligheten att lära mig nya saker, utforska mig själv i ett annorlunda sammanhang och växa som person. Livet är inte enkelt men det är denna sorts utmaningar som får människor att bli starkare inför kommande hinder. Det är i alla fall vad jag har hört.